Jag måste skriva en sak här som jag har väldigt svårt att säga. För jag tror att ni kommer att läsa det. Och om ni gör det så förstår ni nog vilka ni är. 

Varje gång jag pratar med er är det som att ni är ett par. "Hon säger det", "vi gjorde det i veckan..." Alltid vi, alltid ni två. Och det var jag som presenterade er för varandra. Vi brukade ha fina middagar, äta hemma hos någon. Ha underbara samtal, lyssna på Björk. Vad hände med våra såna kvällar?

Jag vet (eller det kanske inte stämmer, jag kanske bara är paranoid?) att ni umgås väldigt mycket. Och jag har verkligen inget emot det. Jag älskar att ni har hittat varandra. Men vad hände med att skicka ett litet sms med ett "vill du vara med?"?

Jag älskar er otroligt mycket båda två, men det känns som om min mardröm från i somras håller på att bli verklighet: Ni står och viskar utanför fönstret och när jag kommer ut för att få vara med går ni direkt iväg från mig och låtsas som att jag inte finns.

Som sagt, jag kanske bara är paranoid, och jag vill inte tvinga er att vara med mig, men jag vill att ni ska veta hur jag känner.

_KLARA