I förrgår hade jag bestämt mig för att skriva klart mig engelskauppsats på kvällen, hade sparat den halvfärdiga uppsaten i ett program som vi kommer åt både från skolan och hemifrån.

Efter att ha suttit i ungefär två timmar och omformulerat meningar, kommit på saker att skriva om och annat skojigt sparade jag den, stängde ner fönstret eftersom att jag förutsatte att uppsatsen sparades automatiskt i programmet. MEN ICKE.
ni vet när man blir så arg och irriterad och så är man jättetrött samtidigt? exakt så var det. fyfan!

När sånt händer är det som att himlen ramlar ner i skallen på en och man vägrar inse att hela ens arbete försvunnit in i någon oåtkomlig vrå av den jävla datorn. Dessutom är det helt totalt omöjligt att koncentrera sig och försöka komma ihåg vad i helvete det var man skrev.

När jag blir jättearg och irriterad börjar jag gråta. konstigt, kan tyckas. Det blir i vilket fall en himla knäpp kombination.
Jag stod inte ut med o sitta där framför datorn, vara tålmodig och börja skriva om den förbannade uppsatsen. Nej, jag ville skrika. sagt och gjort, jag gick ut i mörkret på ett berg ett tiotal meter från vårat hus, kokande av ilska. Problemet var, att jag kände mig så enormt töntig när jag stod där bland träden och buskarna och försökte skrika högt och riktigt argt. Tänkte på hur det skulle låta för den personen som möjligtvis gick förbi på gatan nedanför.

Efter att ha lyckats skrika högt en gång och gått runt o stampat som en idiot samt rabblat långa ramsor med svordomar kändes det liiiiite bättre. Gick tillbaka mot huset, på gräsmattan framför huset anar jag en lång skugga, mamma. min kära mamma har alltså stått och lyssnat på mitt vredesutbrott. typiskt.
får man inte ens vara arg ifred nuförtiden?

_Johanna