Läste just det här inlägget av Hanna Fridén. Och hon har så jävla rätt.

I somras pratade jag och fem andra tjejer om det här. Och det var absolut ingen av oss som kunde påstå att vi alltid varit helt nöjda med våra kroppar. Och flera av oss hade haft och hade ätstörningar, bland annat jag. Ingen blev särskillt chockad över detta faktum.

Det är inget ovanligt. I omklädningsrumen efter idrotten ställer sig alla och sminkar sig efter jympan, och då börjar det. Jag hatar mitt hår, och mina jag ögon,säger vi, min näsa min rumpa mage lår... Det är en attityd vi lär oss, att se det negativa(?) med oss själva. Vi kan alltid bli bättre. Och det är ofta de mest tävlingsinriktade som lyckas först, det krävs en otrolig beslutsamhet för att börja svälta sig själv.

Därmed lyckas dessa personer gå ner i vikt. Det smala ses ju som snyggt nu för tiden, så många kommer efter. Jag kommer på mig själv med att titta på dessa extremt smala tjejer som man kan gå förbi på stan och tänka: När spydde hon på toaletten senast? Funderade hon just på att äta en mackan men sket i det för att gå ner i vikt?

Det är en sjukdom. Det måste folk förstå. En psykisk sjukdom som är extremt svår att bota i vårt samhälle. När en vän till mig berättade att hon hade börjat spy efter maten, blev jag skitarg och skitledsen. Jag visste hur hon kände, jag hade varit där själv. Dessutom har jag vänner där ätstörningen gått exremt långt. Och saken är den att jag har svårt att umgås med dem när de är så sjuka. Jag vet att allt de tänker på är mat. Jag vet att de äter jättmycket hos mig, av maten jag lagat, bara för att gå och spy upp den sen igen. Jag började nästan skälla ut henne. Jag ville inte att hon också ska falla ner så långt. Ville inte förlora henne till ätstörningarna.

Alla har det. Alla har aft det på något sätt, litet eller stort. Om vi träffar nya männniskor och får höra att den där supersmala tjejen har bulemi, blir vi förvånade? Rädda? Ledsna? Knappt. Ätstörningar har blivigt en norm.

Varför görs det inget?

_KLARA