Denna eftermiddag var en perfekt eftermiddag om ni frågar mig. Med tanke på Klaras reaktion när jag berättade varför låter det väl inte vidare sensationellt i andras öron. 

Allt började med att jag, My och Sofie åkte hem till Tilda och fikade efter skolan. Blev en hel det skratt där vid köksbordet med utsikt över västerbron, globen, slussen och riksdagshuset (?). Kom även in på det här med att stockholmare för det mesta är så hemskt dryga. Ni vet alla normer om att man inte ska sätta sig bredvid någon man inte känner utan snett emot om det finns möjlighet till det. Och sen det här att alla bara sköter sig själva utan att ens alltid kasta en blick på alla hundra människor som går förbi en varje dag. Ha ett mål, följ det och stanna för allt i världen inte upp och betrakta din omgivning och se människorna bakom alla dessa skal!

Jag brukar tycka det är ganska kul att trotsa allt det här.
Att visst sätta mig bredvid någon trots att det finns gott om plats någon annanstans.
Att kolla folk i ögonen och le mot dem.Att gå runt och mima med stooora läpprörelser till låten som spelas i mina hörlurar.
Eller bara spatsera runt på stan och le ett såntdär tandkrämsleénde som man helst ska försöka hålla inne om man är själv. 

För visst är det underbart när alla dom här trista normerna bryts och man helt plötsligt känner samhörighet med helt främmande personer. Till exempel när något så konstigt eller roligt händer att man och främlingen snett emot inte kan hålla sig för skratt så att man helt plötsligt sitter och skrattar åt samma sak, tillsammans. Eller som den gången när jag höll på att slita av mig håret sittandes på en proppfull buss med ett skrikande barn som ville komma till sin mamma några meter längre bak. Efter ett tag frågade någon om alla inte kunde maka på sig lite så att barnet kunde få komma till sin mamma. Det gjorde dom och två sekunder senare satt halva bussen och pratade om barn och sånt med den främmande personen de satt eller stod bredvid. Sånt är härligt. 

Tillbaka till idag. Tilda bor ju precis vid Västerbron, vilken jag endast gått över en gång vad jag kan minnas. Idag kände jag otroligt mycket för att gå över bron, och lyssna på, just det, Västerbron. Sagt och gjort. Tänk att Markus kanske gått på exakt samma ställe som jag när han spelade in videon till den låten.. Okej, jag är ett freak.

Detta gjorde mig på enormt bra humör, och det höll i sig in på Södra station där jag väntade på tåget med Markusevangeliet i lurarna. Ser att mannen framför sig har en City i sin stora kasse. Och gud vad ögonen på snubben på förstasidan ser bekanta ut… Markus! Jag som dagen innan undrat om det inte skulle stå något om honom snart med tanke på dom nya skivorna. Måste ha tag i en City tänkte jag! 

Inne på tåget var det smockat så jag satte mig på den där kanten som vissa av sätena står på i dom nya pendeltågen. Letar självklart febrilt efter en övergiven City någonstans på golvet men icke.. I Årstaberg kliver en herre med både en Metro och en City i handen på. Han går förbi mig ett flertal gånger medan han snackar med någon som han uppenbarligen letar efter i telefonen. Efter att ha gett upp letandet sätter han sig på kanten mittemot mig. Observera att det är första gången jag sett någon jag inte känner sitta på den kanten!

Jag tar självklart tillfället i akt och frågar om han är klar med sin City.. Men icke, han skulle precis lösa korsordet. Men han erbjuder mig sin Metro istället men det var ju ingen Markus i den så jag tackade nej, varpå killen som sitter på sätet bakom mig (och uppenbarligen missat att jag inte ville ha en Metro) frågar om jag vill ha hans Metro. Det hela blev fulländat då en tjej ett par meter bort också satte sig på kanten. Yeey, jag hade skapade en trend! 

Ganska konstigt egentligen att såna små saker kan göra en så glad. Men bra härligt är det! Med Markus i lurarna och trevliga främlingar runtomkring en blir hela livet ett disco.

_Johanna