Jag och pappa ringde upp min farmor igår. Hon bor i Afrika och jag har träffat henne en gång i London, men det var två,tre år sedan...
Hon grät nästan av lycka när hon hörde att det var jag. Hon kallade på Gud och sa flera gånger hur mycket hon saknade mig. Just då ville jag bara åka till Afrika och hålla om henne hårt.
Men inte först i vår får jag göra det.

Jag och min farmor pratade om hur det gick för mig i skolan och så, och då plötsligt kom jag på att jag inte berättat för henne att jag kommer och hälsa på i Gambia i vår. Så spontant avbröt jag henne när hon berättade hur man lagade nån kokomoko grej och skrek nästan i telefonen att jag skulle komma och hälsa på.
Det vart helt tyst i telefonen och jag vart orolig om hon skulle tycka det var något bra eller dåligt. Men så hörde jag snyftandet i telefonen och sedan kom skriket. Det glada underbara skriket som jag aldrig kommer att glömma.
" I´s that really true?, IS IT REALLY TRUE MY DARLING" sa hon om och om igen.
"YEES" skrek jag högt i telelfonen, och då hörde jag hur hon skrek utanför telelfonen på min kusin och hela tjocka släkten och alla skrek och grät. Telefonen skickades runt till alla kusiner och alla skrek och tjöt om hur glada dom var.

En litet samtal har fått mig att inse hur mycket jag saknar dom. Även fast jag inte träffat nån utav dom förutom farmor. Jag vill bara träffa alla och veta hur dom ser ut, vad dom gör på dagarna, hur dom bor..

Men snart så.. snart då ska jag få veta allt. Och det är något jag verkligen längtar efter

_FANNIE